Innehåll
- Vad är ett övergångsobjekt?
- Varför behöver barn en snuttefilt?
- När kommer snuttefilten, och när försvinner den?
- Mitt barn har ingen snuttefilt: är det ett problem?
- Kan man välja snuttefilten åt barnet?
- Ska man köpa en reservsnuttefilt?
- Borttappat gosedjur: vad gör man?
- Hur stöttar man barnet när snuttefilten ska lämnas?
- Vanliga frågor om övergångsobjekt och snuttefiltar
- Källor
Ett övergångsobjekt är den mjuka sak, snuttefilt, gosedjur eller tygbit, som det lilla barnet väljer och sedan inte släpper. Den engelske barnläkaren och psykoanalytikern Donald Winnicott beskrev det 1953: det hjälper barnet att klara föräldrarnas frånvaro, somna och möta det nya, och bleknar sedan bort i barnets egen takt.
Kaninen med det tuggade örat, filten som luktar hem, nallen som ingen sover utan. Det du ser som en vana är ett av de första verktygen ditt barn tillverkar åt sig själv för att växa. Här är vad snuttefilten gör, när den kommer, när den går och hur du stöttar barnet utan drama.
Vad är ett övergångsobjekt?
Winnicott kallade det barnets första ägodel som ”inte är jag”: det första som tillhör bebisen utan att vara en del av den, eller av mamman. Det behöver inte vara ett gosedjur. Ett hörn av en filt, en tygblöja, en förälders t-shirt eller en blank etikett som barnet gnider mellan två fingrar fungerar lika bra.
Två saker skiljer det från en favoritleksak. Det är barnet som väljer, ofta bland saker som aldrig var tänkta för det. Och barnet håller fast vid det på riktigt: det går inte att byta ut, inte att tvätta utan protester och inte att glömma hemma utan tårar.
Ordet ”övergång” beskriver uppgiften. Snuttisen bär barnet över, från förälderns famn till världen utanför, från närvaro till frånvaro och från dag till sömn.
Vägen som övergångsobjektet hjälper barnet att gå
Varför behöver barn en snuttefilt?
För att känna sig trygga, särskilt i stunder av förändring. Det syns på kvällen, när barnet måste släppa taget för att somna. På morgonen på förskolan, när föräldern går. Hos läkaren, på ett nytt ställe, efter ett fall eller ett stort utbrott. Gosedjuret kramas, luktas på och tuggas, och barnet hittar lugnet lite snabbare.
Det hjälper också leken. Gosedjuret äter, badar, får skäll och åker på resa: barnet spelar upp det som händer i livet, och gör det mindre främmande.
Ska man oroa sig för ett barn som är väldigt fäst vid sin snuttis? Nej. I en studie som följde barn mellan 12 och 30 månader hade de flesta som var fästa vid en filt eller ett gosedjur en trygg anknytning till mamman, vid båda åldrarna (Lehman m.fl., 1992). En snuttefilt är inte ett tecken på brist.
Snuttefilten: myter och observationer
Det man ofta hör
- En snuttefilt gör barnet beroende.
- Ett barn med snuttefilt är ett oroligt barn.
- Ett barn utan snuttefilt saknar något.
- Ett likadant gosedjur duger lika bra.
Det studierna visar
- Den hjälper barnet att lugna sig självt och bleknar sedan.
- De flesta har en trygg anknytning till mamman.
- Arv och insomningsvanor väger tungt.
- Små barn föredrar originalet framför en perfekt kopia.
När kommer snuttefilten, och när försvinner den?
Winnicott placerade de första ägodelarna mellan 4 och 12 månader. I praktiken ser många föräldrar favoriten ta form mot slutet av första året, när barnet förstår att föräldrarna kan gå, och komma tillbaka. Under sömnen före ett års ålder gäller vårdens råd om säker sömn, där 1177 Vårdguiden lyfter fram rygg och fritt ansikte: gosedjuret hör till den vakna tiden och myset före sömnen. Vår guide om att välja gosedjur till bebis visar vad som passar i varje ålder.
| Ålder | Vad som händer | Så stöttar du |
|---|---|---|
| Före 4 månader | Bebisen lugnas mest av föräldrarnas närhet, röst och doft | Ingen snuttefilt behövs; ett gosedjur kan pryda rummet, utanför sängen |
| 4 till 12 månader | Barnet börjar föredra en mjuk sak, ofta den som ligger nära | Erbjud utan att tvinga; låt den vara med när barnet är vaket |
| 1 till 3 år | Gosedjuret följer med överallt: förskolan, bilen, affären, sängen | Ett reservexemplar, en namnlapp, en genomtänkt tvättrutin |
| 3 till 6 år | Det stannar gärna hemma och dyker upp igen när det är jobbigt | Ge det en egen plats i sängen, utan att ta bort det |
| Efter 6 år | Det blir diskret, sparat för sömnen eller ledsna dagar | Skämta inte om det och prata inte om det inför kompisarna |
Det finns ingen ålder då den måste bort. Många barn lämnar den mellan 3 och 6 år, men en stor finländsk undersökning visar att övergångsobjektet kan finnas kvar mycket längre: vid fjorton och ett halvt års ålder hade 29 procent av 1 054 tillfrågade ungdomar fortfarande ett (Erkolahti och Nyström, 2009).
Ungdomar på fjorton och ett halvt år som fortfarande hade ett övergångsobjekt
Samma studie fann lite mer nedstämdhet hos flickorna som hade ett. Inget alarmerande i sig, men en ledtråd: när ett bortglömt gosedjur plötsligt blir viktigt igen för ett större barn kan det signalera en tuff period, och då är det värt att fråga hur det är.
Och vuxna? Många sparar ett gosedjur från barndomen eller skaffar ett för att varva ner. Vår artikel om gosedjur för vuxna pratar om det utan pinsamheter.
Mitt barn har ingen snuttefilt: är det ett problem?
Nej, det är vanligt. Om ett barn knyter an till ett föremål eller inte beror delvis på barnet självt. Hos 1 122 tvillingpar på 3 år förklarades skillnaderna till 48 procent av arv och till 48 procent av den gemensamma familjemiljön (Fortuna m.fl., 2014).
Insomningen spelar också in. Bland 126 amerikanska spädbarn använde de som somnade med en vuxen nära sig mer sällan ett trygghetsföremål, och sög mindre på tummen; var barnet sov på natten och hur det matades vägde lättare än den närvaron vid insomningen (Wolf och Lozoff, 1989).
Barnomsorgen påverkar lite: i tvillingstudien hade barn som var i barnomsorg halva dagen mer sällan ett gosedjur än barn som var där hela dagen. Ett barn utan snuttefilt tröstar sig på andra sätt, med en sång, en tumme, en rutin eller ett lakanshörn som det rullar mellan fingrarna. Winnicott kallade det övergångsfenomen: de fyller samma funktion, utan föremål.
Kan man välja snuttefilten åt barnet?
Du kan föreslå. Barnet bestämmer. Den blivande snuttisen är ibland en dopgåva bland många, eller saken som råkade ligga där en febernatt; ett barn kan också ignorera den tänkta modellen i veckor och sedan plötsligt adoptera den.
Det du styr är vad som finns inom räckhåll. Låt två eller tre mjuka saker ligga nära barnet, lätta, säkra och tvättbara: ett platt snuttedjur, ett litet kaningosedjur med broderade ögon, en tygblöja. Kaninen, med sina långa öron som är lätta att greppa och gnida, är en klassiker. Bland andra mjuka gosedjur fungerar ett litet djur med kort lugg lika bra. Se sedan vilken barnet ropar efter.
När favoriten väl är utsedd byter du inte, även om den är sliten eller har en färg du inte gillar.
Ska man köpa en reservsnuttefilt?
Ja, och så tidigt som möjligt. Reserven måste ändå godtas. I ett experiment med en låtsasapparat som verkade kopiera föremål exakt godtog små barn kopian av sitt trygghetsföremål sämre än kopian av sin favoritleksak (Hood och Bloom, 2008). För dem är just det gosedjuret ingen modell, utan en individ.
Metoden blir alltså: köp den andra så fort den första blir favoriten och byt varje vecka, så att båda slits, tvättas och får samma doft. Kommer reserven ett halvår senare, splitterny och stel, avslöjas den nästan säkert.
Tvätten planeras på samma sätt: en förskolemorgon, torkning under dagen och tillbaka i sängen till kvällen. Våra råd om att tvätta gosedjur utan att förstöra dem visar program och torktid.
Borttappat gosedjur: vad gör man?
Börja med att leta metodiskt, innan oron sprider sig i hela huset. Gå igenom dagens väg i ordning: bilen, vagnen, förskolan, affären, parken. Ring ställen som redan stängt: många sparar hittegods. Titta i smutstvätten, längst ner i sängen och under soffkuddarna, där gömmer det sig gärna.
Förbered sedan för nästa gång: en fastsydd lapp med namn och telefonnummer, ett foto av gosedjuret i mobilen och den där reserven i en garderob.
Är det verkligen borta, säg det enkelt, utan att hitta på en resa som sedan kräver en hemkomst. Låt barnet vara ledset: det är en verklig sorg som ska tas på allvar. Erbjud en ersättare utan att tvinga fram den, helst samma modell, och ge det tid. Vissa barn tar den till sig på en natt, andra efter flera veckor, och några väljer en ny själva.
Hur stöttar man barnet när snuttefilten ska lämnas?
Genom att låta det komma av sig självt. Snuttefilten bleknar när barnet hittar andra sätt att känna sig tryggt: orden för att säga att det är ledset, kompisar, vanan vid förskola och skola. Att ta den ifrån barnet med tvång får det inte att växa snabbare; det tar bort ett verktyg just när barnet behöver det mest.
Ta det gärna i små steg och låt barnet välja. Gosedjuret väntar i sängen under dagen. Det vaktar huset medan barnet är i skolan. Det får en egen plats, en låda eller ett hörn av hyllan, och kommer fram febernätter eller vid en flytt. Aldrig utpressning, aldrig en snuttefilt som tas ifrån barnet som straff.
Och när den dyker upp igen efter månader av glömska tar du emot den utan kommentarer. Ett väl använt gosedjur lagas hellre än slängs: i guiden om hur man reparerar ett gosedjur ser du hur det får några år till.
Vanliga frågor om övergångsobjekt och snuttefiltar
Vad sa Winnicott om övergångsobjektet?
Titeln på hans artikel från 1953 ger den mest citerade formuleringen: övergångsobjektet är barnets första ägodel som ”inte är jag”, något som tillhör barnet utan att vara en del av det. Hans mest kända mening, att det inte finns något sådant som en bebis, handlar snarare om bandet mellan bebis och förälder.
Hur kan man hjälpa barn som har svårt med övergångar?
Förvarna, gör det till en rutin och håll det kort. Ett ord i förväg, samma gest varje gång ni skiljs åt och ett tydligt farväl i stället för ett som drar ut på tiden. Gosedjuret kan vara bryggan: det följer med till förskolan, är med vid badet och väntar i sängen. Övergångar som upprepas likadant blir till slut trygga i sig själva.
Får snuttefilten följa med till förskolan?
Oftast ja, och den hjälper vid vilan och vid lämningen på morgonen. Varje förskola har ändå sina rutiner, ofta en låda eller ett fack där gosedjuret väntar till vilan. Sy fast en lapp med barnets namn och kom överens om var det ska sova, om det också behövs hemma på kvällen.
Gör det något om barnet har flera gosedjur?
Nej. Vissa barn har två eller tre, med olika uppgifter: ett för sängen, ett för bilen, ett för febernätterna. Det är dessutom en trygghet om ett försvinner. Låt barnet själv fördela rollerna och tvätta dem i tur och ordning, så att det alltid finns ett som luktar hemma.
Källor
Erkolahti R., Nyström M. (2009). The prevalence of transitional object use in adolescence: is there a connection between the existence of a transitional object and depressive symptoms? European Child & Adolescent Psychiatry, 18(7), 400-406. DOI: 10.1007/s00787-009-0747-7
Fortuna K., Baor L., Israel S., Abadi A., Knafo A. (2014). Attachment to inanimate objects and early childcare: A twin study. Frontiers in Psychology, 5, 486. DOI: 10.3389/fpsyg.2014.00486
Hood B.M., Bloom P. (2008). Children prefer certain individuals over perfect duplicates. Cognition, 106(1), 455-462. DOI: 10.1016/j.cognition.2007.01.012
Lehman E.B., Denham S.A., Moser M.H., Reeves S.L. (1992). Soft Object and Pacifier Attachments in Young Children: The Role of Security of Attachment to the Mother. Journal of Child Psychology and Psychiatry, 33(7), 1205-1215. DOI: 10.1111/j.1469-7610.1992.tb00939.x
Wolf A.W., Lozoff B. (1989). Object Attachment, Thumbsucking, and the Passage to Sleep. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 28(2), 287-292. DOI: 10.1097/00004583-198903000-00024